Hej åter i klassikernas tecken!
Vi lever i medlet av mars. Ett nytt år har kommit igång och det är märkligt hur mycket årstiderna påverkar oss. Det kan kännas som om man föds på nytt efter varje årsskifte, som en start att vara människa, vare sig man är barn, ung, vuxen eller gammal. Vi lever med årstiderna och de formar oss till dem vi är med alla våra problem och tillkortakommanden.
Av årstiderna är senvintern, strax innan det vänder till vår, en tid då jag brukar stanna upp: vinterlandskapet utanför fönstret är både visset och kanske argt – det skulle vilja vara någon annanstans. Det är som ett motvilligt bokslut över vintern som gick och segt är det att komma igång. Ett stillastående senvinterväder med smutsig och smältande snö kan vara som en aforism; något kärnfullt, ett mycket personligt förhållningssätt.
Aforismer har rätt sparsamt kommit i tryck inom den finlandssvenska litteraturen. Troligen gäller detta även inom andra språkområden. Intressant är att Edith Södergran 1919 utgav en samling korta aforismer med titeln Brokiga iakttagelser. Dessa har emellertid kanske inte levt vidare i samma utsträckning som hennes dikter, trots att de hittas i samlingsverk av hennes produktion. En annan finlandssvensk författare som uttryckte sig i aforismens, eller den korta betraktelsens form, var Ragnar Rudolf (R.R.) Eklund. Eklund (född i Nykarleby 1895, död i Helsingfors 1946) var ursprungligen journalist, men övergick rätt snart till författarbanan. Utöver två samlingar med aforismer och längre betraktelser publicerade han diktsamlingar och ett antal prosaverk, varav Liten drömmarpilt (1943) och Ny dag börjar (1945) senare återutgavs i serien Finlandssvenskt bibliotek.
Eklund var dock inte helt trogen aforismen i dess vedertagna, korta form, utan i samlingarna finns även som nämndes längre texter. I bokversionen av sin avhandling över Ekelunds författarskap Grå verklighet, gyllne fantasi karakteriserar Martin Welander dem som ”fragmentariska betraktelser” – en benämning som Eklund även själv använde i samlingen ”Grått och gyllne” från 1926.
Eklunds i ordningen sjunde verk, Rymd och människa (1938) präglas av både korta aforistiska och längre texter. Boken ger tydligt uttryck för teman som sysselsatte honom under hela författarskapet: skapandets problem, sökandet efter det ursprungliga i livet och en strävan att se med barnets blick på tillvaron. Welander framhäver Eklunds ”skrivblockering”, hur den tidvis kunde sänka honom i svårigheter att tro på sin skaparkraft. Han hade en djup inlevelse, men det kunde vara svårt, vilket kan illustreras i följande text från Rymd och människa:
Att skriva:
Är det att välja ut sin andes carré, sin själs inre filé, att steka, vända, salta, peppra efter konstens alla regler? Eller: slita ut slimsor och slänga dem ifrån sig ångande och blodiga?
I en annan, mycket längre text i boken, en av samlingens fragmentariska betraktelser, resonerar Eklund över människans beroende av det som finns omkring henne. Personligen anser jag att den är samlingens mest tankeväckande:
Att vi själva någonsin och under några förhållanden skulle vara starka är visst ett misstag. Det starka i oss kommer utifrån: från jorden och himlen, från livets osinliga strömdrag och okända ämnens och världens famntag eller hat. Vi äro kärl, speglar, instrument.
Rymd och människa är på många sätt en intressant upptäcktsfärd i ett djupt personligt författarskap, där skapandet inte togs för enkelt, utan med hängivelse till de stora livsfrågorna.
Text: Johan Lindberg