Svenska barnboksinstitutet genomför årligen en så kallad Bokprovning som går igenom föregående års utgivning av barn- och ungdomsböcker. Genomgången dokumenteras i form av analyser, statistik och jämförelser med tidigare års utgivningar. Sbi använder tio huvudkategorier för att dela in utgivningen: bilderböcker, kapitelböcker, mellanåldersböcker, ungdomsböcker, tecknade serier, faktaböcker, poesi, samlingar, sångböcker och dramatik. I kategorin kapitelböcker, som utgör litteratur för åldern sex till nio år, ingår en grupp böcker som klassificeras som lättläst. Det är en klassificering som i övrigt definieras som litteratur anspassad för personer med behov av förenklade och lättlästa böcker, exempelvis läsare som nyss knäckt läskoden. På bibliotek i Finland kan dessa böcker vara märkta med en LL-etikett på bokryggen och / eller vara placerade i en egen hylla.
Inför Bokprovningen anlitar Sbi varje år några sakkunniga med uppdrag att fördjupa sig i ett visst ämne eller en särskild problematik. Finlandssvenska Katarina Rejman är lektor vid Stockholms universitet där hon undervisar blivande lärare. I fjol blev hon kontaktad av Sbi med en förfrågan att läsa alla kapitelböcker som gavs ut 2020. Det var inte frågan om någon blygsam mängd utan om 369 böcker, en mångfald som Rejman beskriver som både bred och spretig med allt från enkla och lättlästa böcker till romaner med komplexa berättarstrukturer.
Redan innan Rejman tog itu med uppdraget hade hon en uppfattning om att böcker för barn i denna ålderskategori över lag blivit mindre avancerade såväl språkligt som berättartekniskt. Flera av böckerna är exempelvis skrivna enbart i versaler, ett typsnitt som hon är tveksam till.
– Jag är ingen expert på det neurologiska men vill ändå påstå att det är väldigt tungt att läsa med versaler, särskilt för en som nyss knäckt koden. Skönlitteratur är ju inte heller skriven med versaler. Ska man fostra barn i litteratur och läsning så behöver texten se ut som text, från den stund en lär sig läsa, säger hon.
Det är sen majmånad då vi talas vid och Rejman jobbar på distans i sitt sommarhus i Sjundeå. Hon har arbetat vid Stockholms universitet sedan 2014 men sommarstället och besöken hos den yngre dottern i Borgå, håller henne stadigt knuten till hemlandet.
Det lätta kan belasta
Att en del böcker för sex till nio-åringar blivit enklare till sin struktur bekräftade alltså Rejmans föraning. Det är en utveckling som enligt henne är problematisk eftersom den kan få motsatt effekt. Det man vill främja, det vill säga läslusten, ökar nödvändigtvis inte av att boken är förenklad. Ett ensidigt fokus på läsförståelsen kan innebära att den estetiska läsupplevelsen, det vill säga den subjektiva känslan läsaren får av textens innehåll och illustrationer, uteblir.
– Om texten är stolpig, förkortad och skriven i versaler kan det direkt störa läsningen. Som jag ser det behöver nybörjarläsaren välskrivna, genomtänkta och lagom korta berättelser som eventuellt stöds av bilder.
Rejman avråder ändå från en alltför sträng litteratursyn.
– Det är inte skadligt att läsa enkla, lättlästa böcker med ett uttalat pedagogiskt syfte. Det skadliga är om man inte läser något annat. För att främja läslusten krävs att det sker en progression, det vill säga att man går framåt i sitt läsande och småningom börjar läsa svårare och mer avancerade böcker.
Under sin läsning av fjolårets kapitelböcker överraskades Rejman av det stora antalet böcker som ges ut för denna åldersgrupp. Det är en mängd som hon, med vissa förbehåll, ifrågasätter.
– Min ärliga fråga är nog vem som läser alla dessa böcker. Tittar man på helheten så tycker jag att kvaliteten lider, men då tänker jag snävt ur barnets och lärarens perspektiv. I klassrummet behövs det inte så många böcker om de är bra. För en lärare räcker det med en uppsättning böcker som man vet att talar till elever och som det går att återkomma till. Frågan om kvalitet och vad som är en bra bok är förstås komplex eftersom det handlar om hur kvalitet definieras. Sbi har tidigare lyft frågan och pekat på att många kvalitativa böcker försvinner i den stora mängden som årligen ges ut. Vissa klassiker som är läsvärda ges heller inte ut i nytryck eftersom det inte är lönsamt.
Mötet mellan läsare och text
Barnlitteratur är något som alltid intresserat Rejman. I sitt arbete som högstadielärare i en skola i Borgå funderade hon i tiderna mycket på hur hon skulle engagera elever med lågt läsintresse att läsa skönlitteratur.
– Jag var själv otroligt fascinerad av Peter Pohls ungdomsroman Janne, min vän och erbjöd den åt mina åttondeklassister. Några av dem dök på mig för att de tyckte att den var för svår. Senare insåg jag att om jag gjort en ordentlig didaktisk-estetisk undersökning innan, hade jag inte erbjudit boken. För Pohls roman är komplicerad, både gällande den uppbrutna kronologin som Södermalmsslangen den är skriven på.
Då Rejman tackade ja till Sbi:s uppdrag var det uttryckligen med målet att göra en didaktisk-estetisk undersökning av kapitelböckerna. Medan en didaktisk läsning uppmärksammar fenomen som handlar om mötet mellan läsare och text lägger den estetiska läsningen tonvikt dels på läsarens subjektiva läsupplevelse, dels på boken som artefakt, det vill säga på dess egenskaper så som typografin, språket och illustrationerna.
Ur ett lärarperspektiv är mötet mellan den unga läsaren och texten central. Detta möte handlar i korthet om vad som händer hos läsaren då hen läser, vilka processer som sätts i gång och vilka tankar boken väcker. Rejman förklarar detta möte med hjälp av begreppet repertoar, myntat av Kathleen McCormick, forskare i pedagogik och litteratur. Med repertoar menas att varje läsare bär med sig sina egna erfarenheter och kunskaper om livet i stort men också insikt i vad det innebär att läsa skönlitteratur. Även texten har en repertoar som inbegriper dess genre, dess ordförråd samt tema och motiv. Om läsarens och textens repertoarer ligger på ett lämpligt avstånd från varandra väcker texten nyfikenhet och engagemang hos läsaren medan ett för långt avstånd mellan repertoarerna kan leda till frustration hos läsaren, det vill säga att läsaren inte förstår vad texten handlar om eller vad orden betyder. Ligger repertoarerna för nära varandra blir läsningen i värsta fall tråkig och meningslös.
Enligt Rejman är det viktigt att lärare har förmågan att skilja på den didaktiska och den estetiska läsningen samt ha förståelse för hur dessa två samspelar. Även andra personer som bokpratar, såsom bibliotekarier, kan ha nytta av en dylik sortering av läsningen eftersom den kan hjälpa att avgöra vilka kvaliteter boken har.
– Det finns en enorm variation i läskunnigheten i åldersgruppen 6-9 år. En del barn läser redan som nio-åringar Harry Potter-böcker utan svårigheter medan andra i samma ålder ännu tränar på läsningen. En didaktisk-estetisk läsning ger verktyg för lärare och bibliotekarier att erbjuda böcker som motsvarar respektive barns läsnivå.
– Det är också viktigt för lärare att se skillnaden mellan didaktiskt anpassade och pedagogiska böcker. Det är självklart att böcker måste vara anpassade till sina unga läsare men en annan sak är de explicit pedagogiska böckerna vars syfte är att läsaren ska lära sig något.
Denna typ av pedagogiskt material fanns också bland de kapitelböcker som Rejman läste.
– Utmärkande för dem är ett tydligt undervisande inslag eller annat diskussionsmaterial, som frågor i anslutning till texten i slutet av boken. Jag ställer mig kritisk till att skönlitteraturen tar sig sådana här pedagogiska uttryck eftersom det kullkastar tanken om konstens betydelse för oss människor. Konsten, och litteraturen, ger upplevelser och föder tankar, den problematiserar våra uppfattningar och erbjuder oss möjlighet att få perspektiv på frågor som är viktiga för oss. Många av kapitelböckerna handlar om vänskap, ett tema som berör oss alla. Men vad vi behöver är gestaltningar av olika former av vänskap, inte färdiga formler för hur en bra vän ska vara.
Skapa en läskultur
Utöver att erbjuda lämpliga böcker finns det andra metoder som kan tillämpas för att förankra läsningen i barnets vardag. Det kan handla om att omsätta boken i konstnärlig form genom att dramatisera, måla eller sjunga texten. Framför allt, menar Rejman, är det viktigt att skapa en läskultur i skolan som signalerar att det ligger ett värde i att uttrycka en åsikt om eller en synpunkt kring det man läst.
Då Rejman i egenskap av undervisningsråd vid utbildningsstyrelsen arbetade inom projektet Läslust åren 2012-2015, besökte hon olika skolor för att följa med hur lärare och bibliotekarier hjälpt eleverna att utveckla kunnighet i läsning. Projektet gick nämligen ut på att utveckla samarbetet mellan lärare och bibliotekarier.
– I en skola i Sibbo hade man genom att använda olika slag av estetiska former lyckats få redan förstaklassister att diskutera litteratur med inlevelse. Jag var imponerad över elevernas kunnighet. De kunde beskriva berättelsens olika delar med svåra begrepp som händelseförlopp och karaktär. Och de hade ett tydligt grepp om vad skönlitteratur är och hur den kan tolkas.
Rejman har under årens lopp noga följt med läsdiskussionen såväl i Finland som i Sverige. Det är en diskussion som dels uttrycker oro för att vi läser mindre eller inte alls. Dels handlar diskussionen om de digitala apparaternas påverkan och det oavbrutna flödet av information som via dem strömmar in i vårt medvetande.
– I Sverige kan man tolka delar av diskussionen som om det bristande läsintresset utgör ett hot mot demokratin, vilket kan kännas lite dramatiskt. Men helt klart är ändå att vi utvecklas som människor av att läsa, vi lär oss att tänka, vi lär oss problemlösning, att se mönster, att förhålla oss kritiskt och se skillnad på fakta och fiktion.
I Sverige har röster höjts även utanför grundskole- och kulturkretsarna för läsning. I en intervju i Dagens Nyheter i våras uttryckte –, rektorn för Handelshögskolan i Stockholm oro för att de som jobbar inom näringslivet blivit sämre på smalltalk kring kultur och litteratur. I en diskussion där fransmän och italienare ledigt diskuterar skönlitteratur förblir de svenska kollegerna i underläge eftersom de inte längre läser böcker, hävdar Strannegård. För att ge blivande ekonomer bättre förutsättningar har litteraturkurser därför införts i Handelshögskolans kursutbud.
Rejman uppskattar den här typen av initiativtagande eftersom den tyder på att läsningen har en viktig plats i den bredare samhällskulturen. Litteraturkurser enligt den modell Strannegård förespråkar kunde enligt henne ingå också i skolan i någon form.
– Förut såg man människor som satt med en bok i handen på bussar och tåg men det ser man numera sällan. Visst är det möjligt att det är böcker alla läser eller lyssnar på via skärmar och hörlurar men e-boken och den fysiska boken fyller helt olika funktioner. I dag vet man ganska mycket vad som händer i hjärnan när vi läser men inte hur det multimodala och skärmarna påverkar våra kognitiva färdigheter. Risken är att avsaknaden av den fysiska boken påverkar vår förmåga att försjunka i en text, att koncentrera oss, och att förstå längre sammanhållna helheter i negativ riktning.
Pia Vuorio