Hej åter i klassikernas tecken. Under våren har Finlands svenska författareförening fyllt 100 år. I ett längre perspektiv är hundra år en rätt kort tidsperiod, men om man tänker på de förändringar som skett sedan 1919, och sett i den finländska historiens utveckling, är det en händelserik period med förändringar i samhället och naturligtvis inom det litterära fältet – både i Finland och utomlands. År 1919 var Finland drygt ett år gammalt och skapandet av den unga nationen i full gång. De finskspråkiga författarkollegerna hade liksom i Danmark, Norge och Sverige organiserat sig redan tidigare och strävanden till detta hade också funnits på finlandssvenskt håll. Men de första försöken blev kortvariga. Då författareföreningen bildades till följd av en inbjudan till ett nordiskt författarmöte i Köpenhamn samma år, kan man säkert se både tidpunkten och slumpen som bidragande orsaker.
Föreningens 100-årsjubiléum firades med stort festprogram på Svenska teatern i Helsingfors den 11 maj. Jubiléet till ära har föreningen också utgett historiken Skrivandets villkor och gemenskap, författad av historikerna Stefan Nygård och Henrika Tandefelt. Jag skall inte närmare gå in på denna intressanta bok, men rekommenderar den varmt för alla som vill läsa om en viktig finlandssvensk kulturorganisations historia.
Trots att det tog förhållandevis lång tid innan föreningen fick sin första kvinnliga ordförande (Agneta Ara år 1995) kom de första kvinnliga medlemmarna in i styrelsearbetet redan under 1920-talet. Den första kvinnliga styrelsemedlemmen i föreningen (från 1927 till sin död och föreningens sekreterare åren 1930-38) var poeten Kerstin Söderholm (1893‒1943). Hon tillhörde modernistgenerationen, men hade en tillbakadragen framtoning i sitt språk i jämförelse med t.ex. Björling och Diktonius. Man kan säga att hon odlade en naturmystik som har likheter med Södergran och Rabbe Enckell, men med mer fantasipräglade inslag.
Söderholms andra diktsamling Mot ljuset på bergen från 1926 har gott om naturupplevelser, men det är inte fråga om tydliga observationer eller porträtt, utan om hur upplevelsen blir ett med diktjaget till den grad att gränsen mellan den yttre världen och den inre suddas ut. Naturen ger i samlingen upphov till synintryck som får närmast kompromisslösa uttryck ‒ som om det inte finns någon väg bort i det totala mötet med den. T.ex. i dikten ”Ytterst":
Störst bli synerna för oss,/när solen dalar./Öppnas klyftans bråddjup tätt invid oss,/bäras vi av gudars händer.
När vår livstråd hårdast tvinnas,/lyfter den oss spändast emot ljuset./Tvingas vi att andas under töcken,/Dricka vi en genomskinlig eter./När vi sluta ögonen, vi hört det största ordet.
I diktsamlingen finns även två drömgestalter, en dikt om huldran, den svårsedda skogsvarelsen och sviten Den starke, som är en fascinerande målning av en maskulint och kraftfullt naturväsen som diktjaget möter och underkastar sig för. Kanske är det naturkrafterna som får gestalt i diktjagets längtan att möta naturen, som en reningsprocess. Särskilt andra dikten i sviten är mycket expressiv:
Han sliter mina vingar blodiga och pressar om min strupe./Må det ske!/Skär upp djupare såren,/och låt bloden rinna!/Blotta allt sönderfrätt inne/och låt stormen sopa rent!/ ̶ Äntligen stryka ishavsvindar om mitt huvud,/äntligen brinner det lågande eldar om mitt bröst!
Sviten är en märklig odyssé tillsammans med ett oberäkneligt väsen, ömsom stilla i gudomligt självsäkert lugn för att i nästa stund utstråla skräck eller krypa ihop som i smärta. Intressant är också hur man skönjer en personlig resa (kanske författarens egen) som en kamp med ett intro, konflikt, underkastelse, kulmen och en final där stormen har ridits ut. Som läsare tycker jag att sviten är väldigt personlig och nästan motbjudande, inte i negativ mening, men för att den utrycker en hårdhet mot det egna diktjaget.
Läsaren får kanske bilden av att Söderholms favoritmiljö var naturen och naturupplevelserna, men diktsamlingen innehåller också dikter med de anonymiserande titlarna ”Morgon i stad” och ”Staden”. I den förstnämnda liknas staden vid stort djur som långsamt vaknar och framhäver sin skoningslösa urkraft. Det är svårt att avgöra om dikten uttrycker ogillande mot det urbana livet. Klart negativare är sedan den andra, som framställer staden som fjättrande, omättlig och ond. Möjligheten att leva är på sparlåga, men Söderholm framhäver i dikten ändå den kuvade livslängtan som likt maskrosor sticker fram vid husgrunden. Dikten två sista strofer får avsluta denna gång:
Här malas vi lemlösa och hudlösa/under kvarnarnas valsar,/och här växer den skiraste blom/i människohjärtats djup
Här samla vi på själarnas dagg/tills vi digna under bördan./ ̶ Här lyser evighetens stjärna/ur rännstenarnas dy.
Läs mer om Kerstin Söderholm och Finlands svenska författareförening på www.uppslagsverket.fi.
Johan Lindberg, bibliotekarie
Arbis bibliotek, Helsingfors
Bibban 2/2019