Hej åter i klassikernas tecken!
Efter tre år med kolumnerna känner jag att det nu blivit dags att tacka för mig och säga hej då på obestämd tid. Jag hoppas att kolumnerna har gett läsaren goda inblickar i äldre finlandssvensk litteratur. Det har varit givande att studera mindre kända verk, vissa nästan bortglömda idag. Mina tankar går till bibliotekens magasin av gamla böcker som jag ibland haft hjälp av: må samlingarna gallras varsamt!
I denna avslutande kolumn skriver jag om ett ämne som intresserat mig länge: de isländska båtfärderna till den nordamerikanska kontinenten för drygt 1 000 år sedan. Det vi känner till om dessa färder bygger på två isländska sagor, Grönlänningarnas saga och Erik den Rödes saga. Det gynnsammaste området där de slog sig ner kom sedan i den isländska sagalitteraturen att kallas Vinland. Vissa forskare försökt spåra området men som historiska källor är sagorna opålitliga. Att islänningar från det redan koloniserade Grönland kände till och besökte den nordamerikanska kontinenten är ändå bevisat. Arkeologiska fynd på Newfoundlands nordspets under 1960-talet kom att vetenskapligt verifiera att nordbor satt sin fot i Amerika omkring år 1 000, nästan 500 år före Columbus.
En som var fascinerad av detta var den finlandssvenska författaren, illustratören, och segelskeppskännaren Björn Landström (1917–2002). Utöver att Landström med stor skicklighet tecknade skepp från olika tider och skrev en prisad bok om Vasa-skeppet, utgav han även skönlitteratur. Emellertid har denna sida av hans produktion fallit i glömska. Romanen Vägen till Vinland (utgiven 1954) torde inte vara ett undantag, men det är svårt att peka på varför, då romanen har sina förtjänster.
Romanen utgår från Erik den Rödes saga, vilken skildrar sjöfararen Leif Erikssons resa från Nidaros i Norge med Grönland som mål. Men knarrskeppet driver för långt västerut och de finner ett nytt land i väster. Berättaren är en ung präst från Sydeuropa, som norske kungen Olav Tryggvason sänt med för att sprida kristendomen på Grönland. Många år efter resan minns han händelserna utgående från sina anteckningar. Romanen är uppbyggd av fristående berättelser, som inte alltid knyter till något som hänt i det föregående. Varje kapitel inleds med en skickligt utförd teckning av författaren, liknande medeltida bokillustrationer.
Med stor inlevelse skildrar Landström färdens stormar och besättningens motsättningar. Umbärandena och smutsen är stundvis starkt skildrad, författaren vill inte ge en utslätad eller förhärligande bild av tidsepoken. Dylikt kan slå fel och bli effektsökande, men Landströms text är engagerande. Till romanens svaga sida hör den tidigare nämnda tydliga indelningen i episoder, samt att läsaren kan uppleva att det händer lite för mycket under färden över havet: så mycket att man undrar hur de överlever all köld och väta. Detta parat med att landstigningarna i det nya landet sker först helt mot slutet: först i ogästvänliga Markland och sedan söderut längs med kusten till Vinland. Men detta är kanske meningen: spänningen laddas upp och slutet är vackert i sig.
Under färden blir berättaren nämligen vän med irländaren Cathal bildskäraren. Denne delger honom legenden om den helige Brendan, en irisk sjöfarande munk, som redan kring 500-talet skulle ha tagit iland i Nordamerika i en läderbåt (iriska: curagh). Cathal är övertygad om att detta är det land som Brendan beskriver. Då Leif Eriksson med besättning efter några dagar i Vinland beger sig hemåt till Grönland innan vintern, besluter sig Cathal för att lämna besättningen och stanna kvar:
”Uppe i skogen gingo vi från de andra. Cathal drog mig från de andra, och jag förstod att han skulle gå ifrån oss och att detta skulle vara ett avsked. Vi omfamnade varandra, men gråten i mitt bröst hindrade mig att tala, och jag kunde inte i ord välsigna honom och hans väg, och önska honom lycka. Sedan gick han bort i regnet för att uppsöka paradiset”.
Som sammanfattning har Landström skapat en inlevelsefull berättelse över en resa som vi endast känner i sagans form, men som väl går att läsa än idag. Även de fina illustrationerna gör boken till ett utmärkt exempel över Landströms talang och förmåga.
Johan Lindberg, bibliotekarie vid Arbis i Helsingfors
Bibban 3/2019
Läs mer om Björn Landström på nätet, t.ex.: