För några år sedan, då jag ännu reste mycket i arbetet, hittade jag ljudböckerna. Jag har varit åksjuk i hela mitt liv, bussar är värst, där kan jag absolut inte läsa. Men jag har försökt på de många och långa tågresorna, för vad annat gör man som bibliotekarie under tråkiga stunder. Läser förstås, en bra bok har man ju alltid med sig i väskan! Som tjänsteperson försöker jag förstås också använda tiden till att jobba på datorn, men oftast får jag snart se mig tvungen att ge upp då illamåendet kommer.
Så fann jag ljudböckerna som jag behändigt kunde ladda ner på telefonen. Med hörlurarna i öronen och ögonen slutna var det många böcker jag kom att lyssna på, inte bara på tjänsteresorna, utan också i kollektivtrafiken på väg till och från jobbet. För mig var lyssnandet kopplat till resor, andra stunder fortsatte jag läsa pappersböcker.
Sedan kom pandemin och jag slutade resa. I stället satt jag hemma vid datorn dagarna i ända. Men jag började ta promenader efter att jag stängt datorn och snart hittade jag ett nytt sätt att lyssna. Det blev också en motivation för mig att gå ut, eftersom jag drog gränsen till att bara lyssna när jag går (förutom på vårarna då jag ville lyssna till fågelsången). Ofta tenderade de här promenaderna med ljudböcker i öronen dessutom bli långa, eftersom jag inte ville sluta lyssna, jag ville ju veta hur det går sen.
Det senaste halvåret har jag lyssnat på engelska ljudböcker och märkt att det för mig går mycket smidigare att lyssna på än att läsa engelsk text, då jag ofta stannar upp vid enskilda ord för att slå upp dem i ordboken. Utan att jag märker det upprätthåller jag och troligtvis också förbättrar jag min engelska på köpet. Samtidigt som jag alltså upprätthåller och kanske också förbättrar konditionen.
Ljudböckernas genombrott har diskuterats mycket. Det finns en hel del som jag upplever som kritik, nedvärdering eller till och med förakt mot dem som gärna lyssnar. Det anses som lättja att inte orka läsa själv, ja, nästan som ett missbruk av litteratur. Det kan hända att de inverkar på en del människors läsning av fysiska böcker och att det fört med sig en del negativa trender på bokmarknaden. Min insikt var ända snart den, att lyssna egentligen bara är ett annat sätt att läsa. Ibland kan lyssnandet ge en ytterligare dimension som den fysiska boken kanske inte kan ge. Det gällde för mig när jag lyssnade på Mikael Persbrandts inläsning av Så som jag minns det, boken där han hade berättat om minnen från sin uppväxt och sitt liv för Carl-Johan Vallgren, som skrev ner dem. Det var en märklig upplevelse att höra hans inläsning, hans berättande, hans röst, en dimension jag hade saknat om jag läst boken.
Jag har hört sägas att en ljudbok inte är en bok. Inte en pappersbok, nej. Idag har vi böcker i olika format och inlästa böcker är inte en ny uppfinning. Det som nu gjort dem populära är ett resultat av tekniken, som gör det möjligt att lätt bära dem med sig och välja att lyssna när och var det passar en bäst. Böcker med tryckt text är inte tillgängliga för alla och det glöms ofta bort att ljudböcker kan vara det enda eller nästan det enda sättet att läsa. Tack vare dem kan plötsligt flera ta del i samtal och diskussioner om gemensamma läsupplevelser, vilket jag upplever som både berikande och demokratiskt.
Ljudböckerna har inte minskat på mitt läsande, de har blivit ett tillägg och helt enkelt ett annat och mångsidigare sätt att läsa. Men jag har hört bekännelser av personer som säger sig helt ha slutat läsa böcker, de bara lyssnar. Själv är jag på många sätt ett kontrollfreak och har alltså valt att koppla lyssnandet till olika situationer, då jag inte kan läsa. Jag vet inte vilket som är bättre, att helt hänge sig eller ha kontroll. Viktigast är väl att man hittar sin litteratur och kan njuta av den – på sätt eller annat? Och att bli läst för är något som de allra flesta njuter av, oberoende av ålder.